Empatiförlust
Det här är nog en av de svåraste sakerna för att förklara för andra.
En sak som faktiskt riktigt stör mig när den händer och jag har ingen som helst kontroll över detta.
Enklaste förklaringen är att mitt känslosystem är skadat, men det är så mycket mera.
Jag är en extremt känslig person. Jag påverkas så mycket av andras känslor och känner att jag har en extrem empati med andra. Att jag verkligen förstår hur de fungerar.
Sedan är det att jag tycker att jag har en rätt hög moral när det gäller det mesta och är väldigt noggrann med vad som är rätt och riktigt, men ibland......
Ibland så försvinner en del av detta ut genom fönstret. Ibland så känner jag inte så som jag brukar. Ibland så hoppar mitt känslosystem runt på något sätt och gör mig till en annan person. En som inte känner någonting alls för andra. Även om jag inte blir elak eller skulle göra någon fysiskt illa så kommer själviskheten fram. Jag gör någonting jag ångrar. Det känns som om jag tappar mig själv och jag blir så enkelspårig.
Jag brukade vara mycket mer enkelspårig förut när jag var instängd. Om någon dog så kunde jag kunna säga att det gamla talesättet en persons död en annans bröd. Det liksom bara var logiskt och kallt och undvikande av att verkligen tänka vad man borde säga eller göra. Om någon skulle prata om hur hemskt en person betedde sig så kunde jag påpeka effektiviteten i det hela eller de fördelar som kom ut ur det.
Sedan kan jag göra utan att tänka igenom saker som jag verkligen ångrar. Som en gång när vi hittade en hundring på en fest. Dom frågade vems den kunde vara och jag brukar tappa pengar alldeles för ofta och ingen annan sade att den var deras så kunde den varit min, jag visste dock inte om jag hade en hundring i fickan innan eller inte (jag vet dålig kontroll). så jag tog den.
Dagen efter så ångrade jag mig och lämnade tillbaka den till upphittaren. Det bara inte kändes rätt eftersom jag faktiskt inte hade någon aning.
Idag är en sådan dag där jag är på väg att göra en sak som jag verkligen inte brukar göra och jag vet om att jag inte brukar göra det, men jag vill göra det. Det är inte rätt eller schysst, men den känslan försvinner helt.
Jag vet inte riktigt varför det är så. Jag har haft en enorm press på mig på senaste tiden så det kanske är när det blir för mycket. Jag får tunnelseende och inte kan se helheten.
Den här händer faktiskt oftare än vad jag önskar, men oftast så är det bara i mina tankar och det försvinner ibland. Ibland är det som skämt som kanske inte är direkt så bra, men då och då så händer det de här tillfällena där jag gör saker som inte är jag eller en önskan av att göra saker som inte är jag.
Kanske ingen förstår vad jag menar, kanske det är normalt på något sätt jag har ingen aning. det känns i alla fall svårt att förklara.