Fantastiskthelvete.blogg.se

Ibland så funderar jag på vart gränsen går.

 

När är det man hjälper till och när kommer man till den punkten där man kan klassas som medberoende.

 

Jag är i grunden en väldigt hjälpsam person och har alltid varit det så länge jag kan minnas. Jag försöker ge så mycket tid till andra jag kan och lyssnar gärna på andras problem. Jag var nog en hel del medberoende till min mor när jag växte upp, där jag försökte så gott jag kunde att få henne att bara må bra och se till att det inte skulle bli några problem.

 

Jag har hjälpt de i min närhet när jag som helst har kunnat och för det mesta har jag ju mått bra av det. Jag har känt att jag tillfört någonting och kunna finna glädje i det.

I samband med att jag mått bättre så har jag ofta funnit att jag hellre är ute och hjälper andra än att sitta i ensamhet framför datorn. Vad som helst bara för att slippa ensamheten.

 

Ibland gör jag nog för mycket och jag borde ha sagt nej lite oftare. Att jag inte direkt orkat eller gett bort alldeles för mycket för min tid där jag kanska hade kunnat gjort något annat. Ibland kommer tanken är jag medberoende.

 

Det är ibland väldigt svårt att veta förrän det är för sent. Förrän man gjort de där sakerna man aldrig trodde att man skulle göra. Om man hade märkt det innan och inte gjort sakerna så hade man nog inte blivit medberoende. Jag har gått över gränsen några gånger på senaste tiden. Gjort saker jag önskat varit ogjort allt för att jag ville vara där för den andre. Allt för att jag ville verkligen hjälpa till.

 

Försökt anpassa tider så gott jag kunde. Varit beredd att offra lite av mig själv bara för att se om det kunde bli lite bättre. Gjort saker utan att få särskilt mycket tillbaka och risken finns att jag skulle kanske kunna göra det igen.

 

Men oavsett så mår jag rätt bra fortfarande. Det har varit både bra och dåligt och jag skall försöka göra som jag brukar göra. Ta det bästa ur situationen och släppa det dåliga. För det har varit en hel del bra också.