Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Dagar som förändrar allt (6)

Dagar som förändrar allt (6)

Det finns några tillfällen i mitt liv som jag minns så bra där jag önskar att jag gjorde något annat. Dagar som jag då trodde skulle ha förändrat mitt liv till någonting bättre, men där jag nu vet att det inte gjort någon som helst skillnad.
Tanken att bara om jag hade gått ut den där gången så hade så mycket varit annorlunda. Att glömma bort att jag inte är jag och skylla på omständigheterna istället.
 
Men idag under ett av mina samtal så kom det upp för mig om en dag som faktiskt förändrade mig en hel del. Kanske hade det hänt i alla fall, men just den här dagen sitter så hårt fast hos mig.
 
Jag mådde så fruktansvärt mycket bättre och saker var på väg framåt. Det kändes som om jag flög framåt och på jobbet så bestämde vi oss för att ha öppet på lördagar för att se om vi skulle kunna få lite mer intäkter. Redan efter en kort tid så blev det bestämt att vi skulle bara ha öppet en lördag i månaden och jag kom och tänka på det idag att jag kämpade så mycket för att vi skulle kunna ha öppet.
 
Det handlade inte bara om de intäkter vi skulle få utan det handlade mer om viljan att göra någonting mera. Viljan att arbeta på någonting som fick oss alla att komma framåt.
 
Jag bara visste att vi skulle kunna klara av detta och jag var beredd att arbeta varenda helg. Jag var beredd att vara själv om det skulle behövas, men jag ville också så gärna att de andra skulle se det jag såg. Inte hindren utan möjligheten till någonting mera.
 
Men oron i gruppen var stor, men jag hoppades att de andra också skulle kunna se den möjlighet som fanns. En möjlighet till någonting större. En förändring till det normala som alltid annars finns.
 
Men efter några månader blev det nedröstat att vi inte längre klarade av att ha öppet på lördagar. Det fanns flera förklaringar till varför, men det enda jag såg var oron över vad som skulle kunna hända. Oro över saker som kanske aldrig skulle hända.
 
Efter det mötet så var jag mer besviken än vad jag någonsin har varit i hela mitt liv. Innan så hade jag tanken på att det var dags att göra någonting annat. Men efter detta möte ville jag bara lämna allting bakom mig. Det gjorde ont i mig och mycket av kampen jag hade försvann i och med detta.
 
Jag kunde inte lyfta dem så som jag ville och känslan över att jag aldrig kommer att komma högre upp på denna plats grep tag i mig.
 
Jag har så ofta känt mig så ensam i viljan att verkligen förändra mig själv och har haft en sådan önskan att se andra göra liknande förändring framåt. Jag vet att det finns så många möjligheter för positiva förändringar, samtidigt som jag ser rädslor, brist på ork och så många andra problem dra tillbaka de runt mig.
 
De känslor jag kände då har minskat, men jag vet fortfarande att jag behöver någonting annat. Kampen finns inte kvar där längre. Det nya arbetet börjar på fredag, tyvärr bara på halvtid, men jag är säker på att det kommer ge mig den förändring jag söker.
 
Jag är säkert orättvis mot alla andra, men det förändrar inte hur jag känner eller kände mig. Känslan över att varför kämpa när rädslan ändå kommer att sätta stopp. När det inte finns längre någonting jag ändå kan göra. Det är egentligen inte människorna jag är besviken över utan mer hur stark rädslorna är utan att de märker av dem själva. Jag kanske är besviken över mig själv över att jag vågade hoppas för mycket. Jag vet inte om jag vågar hoppas igen.