Min begravning
Jag har varit med en vän på begravning idag och som antagligen är vanligt så tänker jag på min egen igen.
Visserligen så tänker jag själv på den med jämna mellanrum, men det är nog också vanligt. Mindre nu dock än tidigare.
Under den tiden när jag mådde dåligt så spelade det ingen roll vad som hände. Så billigt som möjligt och så osynligt som möjligt. Bränn mig, släng askan i en skokartong och släng mig i diket. Eller varför inte bara kasta mig i diket. När jag var död så spelade det ändå ingen roll.
När uppåttiden kom så ville jag ha en stor ståtlig fest där alla kunde fira att nu har jag levt. Att jag har människor runt mig som jag verkligen tyckte om och varför inte ha en enorm staty av mig som glatt såg ut över omgivningen. (visste att statyn aldrig skulle hända, men det vore bara kul att synas)
Men idag så vad vill jag skall hända när jag begravs.
Jag vill bli ihågkommen. Egentligen inte för vem jag är utan för det jag står för. Att vi skall prata mer med varandra. Inte gömma oss eller skämmas för vad vi känner. Att det är tillåtet att vara ledsen, ha panik eller må dåligt.
Annars är begravning för de levande, det spelar faktiskt mindre roll över vilken gravsten, vart jag hamnar och om det kostar något. Fråga inte hur jag vill ha det utan säg mer hur ni vill ha det. Hur ni vill minnas mig.