Fantastiskthelvete.blogg.se

Igår när jag satt och pratade med en vän så kom frågan om hur jag kände mig. Jag kände mig så nöjd.

 

Även om jag förut har sagt att jag varit nöjd med mig själv så var det här en helt annan sak. De gånger jag tidigare varit nöjd med mig själv är oftast hur jag hanterat situationer eller hur ett visst tillfälle har varit.

 

Men på senare tid har faktist de här oaserna av total tillfredställelse kommit oftare och oftare. Det handlar om allting som mig som person. Om vad jag gör och hanterar saker. Om hur jag ser ut och vem jag är. Visst är tvivlen stora, men dessa tillfällen hoppar fram på ett sätt som jag vad jag minns aldrig riktigt hänt.

 

När det gäller det fysiska så skrev jag först om det i mars om problemet med att våga visa vem jag är. Sedan vet jag att jag skrev om det i oktober där jag för första  gången riktigt tyckte om mitt eget utseende. Strax därefter skrev jag om mitt sockerberoende.

 

Sedan dess har jag lyckats gått ner 16 kilo och är fortfarande på väg neråt. Jag känner mig starkare i musklerna än någonsin. Nu är det oftare än inte jag känner mig någorlunda nöjd med mig själv. Vilket är ett enormt kliv framåt.

 

Känslomässigt är kanske tårarna bra mycket närmare till hands än tidigare, men det har inte alls med det dåliga måendet att göra. Tvärtom så är det med det bra. Att saker och ting äntligen kommer fram på ett mer produktivt sätt för mig. Att bryta mig fri från de bojor jag alltid haft är känslomässigt inte alls lätt. Tårarna kommer oftast för tacksamheten att det är dags.

 

Dessutom tänker jag mindre på hur det varit eller hur det måste vara. Jag kan oftare stanna upp i tanken på hur det är just nu. Att bara strunta i gårdagen eller morgondagen.