Fantastiskthelvete.blogg.se

Första dagen har alltid varit någonting som givit mig en sådan fruktan. Varenda steg, varenda minut, varenda tanke på att börja på någonting nytt med nya människor har gjort att önskan att fly iväg skriks igenom hela kroppen. Att vara orolig är någonting som är normalt för mig, men första dagen ger sådana fruktansvärda känslor som är så svåra att förklara. De mesta minns man inte.

 

Rädslan för att inte klara av att komma är dock alltid mycket värre. Att missa första dagen. Att överhuvudtaget komma försent får inte komma till tals på. För jag vet att om jag skulle komma för sent eller komma en annan dag oavsett orsak skulle göra allting mycket, mycket värre. Pressen jag sätter på mig är mycket större än vad någon annan i min omgivning någonsin skulle sätta på någon annan. Fastän jag vet hur hemskt det skulle vara att komma försent så är paniken lika illa att komma för tidigt. Tänk att komma dit och vara tvungen att ha tid och tänka på allt som händer runt omkring mig. Att låta andra människor att se mig utan att ha skydd av en lärare som tar åt sig uppmärksamheten. Utan att ha skydd av vad som helst som tar åt sig uppmärksamheten. I alla fall i början så jag har lite tid att förbereda mig.

 

Men det hjälper aldrig, det finns aldrig tid för mig att förbereda mig. När jag skulle bli tilltalad så försvinner alla tankar jag har haft sen innan är helt borta. Tomheten i min hjärna är plötsligt där. Inget skydd, inget hopp av att kunna göra ett omöjligt fantastiskt perfekt första intryck. Det enda intryck som kunde räknas. Det enda intryck jag kunde kunna bli nöjd över. Det intryck som jag omöjligtvis kunde kunna ge oavsett situation.

 

Idag var jag på första dagen på en ny kurs på högskolan. Att vara tvungen att byta buss och åka från Borlänge till Falun, hade varit en fruktansvärd känsla förut. Idag när jag satt på bussen så försökte jag känna av min känsla inför den första dagen. Jag hade för en gångs skull klarat av i förväg titta igenom vart jag skulle vara när jag kom till skolan. Jag var lite spänd, men inte alls i närheten som det varit förut. Jag var förhoppningsfull över vad som skulle hända. Av alla människor jag skulle ha möjligheten att kunna träffa. Jag minskade min andning några gånger, men jag var inte så orolig. Hade inte direkt några tankar på vilka som skulle vara där. Inga tankar på om det skulle vara någon som jag redan kände. Det spelade ingen roll vilka som var där. Jag kände till vissa där sen förut vilket antagligen gjorde det lite lättare, men jag hade ingen tanke på det när jag kom dit. Det var en väldigt trevlig dag utan den "normala" oron som brukade finnas där. Jag hade lättare att börja prata med andra än någonsin tidigare. Än någon annan första dag i min historia. I alla fall vad jag kan minnas.

 

Första dagen skall jag försöka se alla möjligheter istället för alla hinder. Oavsett om jag frivilligt har valt det eller inte.