Orealistiskt
Tankarna över dagen går fram och tillbaka.
Det känns så konstigt över att inte ha den här konstanta stressen inom mig längre. Att inte ens vara stressad över att jag kan backa i måendet igen.
Idag så hade jag föreläsning för säkert runt sextio personer igen. Personer som arbetade inom hemtjänsten i olika delar i Borlänge. De senaste föreläsningarna jag har haft så har jag alltid börjat med att berätta att jag vaknar rädd. Oroar mig först över att gå upp ur sängen och sedan varje steg vidare tills den stunden jag oroar mig för att komma i sängs.
Det gjorde jag inte idag. Jag kunde inte säga dessa ord för så är det inte längre.
De första minutrarna av föreläsningen var jag rätt orolig, men sedan så gick det bara. Kanske var det för att jag gick upp så tidigt, men jag tror att oron var knappt där idag efter dessa minuter. I alla fall i bra mycket mindre nivå än tidigare. Jag höll på i en hel timme, vilket är ett rekord långt föredrag för mig vilket dock innehöll flera frågor. Men när jag var klar så sade faktiskt en av personerna när de reste sig upp för att gå ut och ta en lång rast.
"Det var det bästa sen...... sen någonsin".
Men jag var så utmattad efteråt så jag kunde inte ta in det. Inte heller de andra som kom fram om komplimerade mig. Jag var bara liksom tom inombords. Inte på ett dåligt sätt, utan bara tom.
Det kanske det är så det är för tillfället. Jag har varit så fylld av rädslor under så lång tid och nu när de är borta så har det blivit en sorts tomhet som andra kanske har naturligt. Det kanske skall vara så att man inte skall känna saker hela tiden så som jag har gjort. Som så många av oss gör. När andra säger att man skall ha lite egentid kanske det är så här de menar. Ärligt talat så vet jag inte. Om någon har några tankar så skulle jag gärna vilja veta.
I slutändan så även om jag inte kan ta in det riktigt så vet jag att jag gjorde det bra. Kanske den bästa någonsin, kanske inte. Det spelar faktiskt ingen roll, jag är bara nöjd.