Förlåtelse
För två år sedan när jag inte hade skrivit så länge så fanns det ett par saker som jag inte kunde förlåta mig själv för.
Saker som jag skrev om att jag skulle hålla kvar i minnet så att jag skulle fortsätta framåt. Saker som påminde mig om hur svag jag var och hur svag jag aldrig skulle vilja bli igen.
Jag var så fylld av ånger och så fruktansvärt hård mot mig själv.
Alla de misstag jag hade gjort var mitt fel. Alla de misstag där jag borde ha vetat bättre. Misstag där jag borde ha tagit kontroll.
Jag var så förbannad och hatisk på mig själv.
Bara två år.....
Någonting som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klara av. Aldrig, aldrig aldrig någonsin.
Jag kommer nog aldirg att glömma, men att acceptera att jag nog aldig hade kunnat agera annorlunda då.
Jag har inte förlåtit mig själv till hundra procent ännu men de procent som är kvar är nog det ansvar jag känner att göra någonting gott av det som hänt.
Det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar, men det är nog minst lika viktigt att inte tillåta dem dra ner sig så att det inte går att resa sig upp. De saker som jag och många andra skulle se som oförlåtliga är saker jag ändå aldrig skulle göra.