Hitta styrkan (7)
Jag tänkte igenom det jag skulle skriva en hel del igår innan jag började. Om jag skulle våga skriva en sak som hade med andra personer att göra.
Även när jag var klar så fanns osäkerheten kvar. En rädsla över en massa saker som skulle kunna hända utifall om jag skrev något. Den största rädslan är väl som alltid att hamna utanför igen.
Men det som hände mest efteråt (förutom att hostan var igång igen), så var tankarna där på att börja kämpa igen. Att hitta någonting nytt att kämpa för. Inte bara på det nya jobbet utan också på den halvtid som jag kommer att vara kvar på det gamla.
Jag började känna hur styrkan i mig började pånyttfödas.
När jag tänker tillbaka på de senaste månaderna så finns det flera saker jag har kämpat för och de har försvunnit en efter en. Vissa tyngre än andra och de flesta handlar som texten igår om saker jag inte skrivit om förut. De flesta har jag inte ens märkt utan bara fortsatt vidare utan att faktiskt märka att jag har förlorat en del av mig sjäv varenda gång.
Men idag så fortsätter tankarna som påbörjades igår kväll och kanske så finns det hopp där. Hopp om vad som kanske skall hända i framtiden. Det enda problemet är att dessa saker kräver i viss mån att jag har flera med mig. Eller kanske bara tillåter mig att fortsätta framåt.
Dock gäller det för mig att återigen påminna mig själv att det är kampen som räknas. Jag tänker inte bara lägga mig ned och låta saker hända. Inte så länge jag kan påminna mig själv.
Jag känner mig inte orolig för din utveckling. Du har kommit så himla långt. Såklart måste du slappna av någon gång. Bakåt kan vara framåt. Ibland tänker jag på Tove Janssons bok Osynliga barnet, har du läst den? Skulle du behöva bli riktigt arg och slå näven i bordet någon gång? (menar inte någon kronisk ilska utan högst övergående.) Kram!