Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Gammal

Gammal

Så....
 
41 år
 
Jag tänkte börja att skriva om hur rädd jag har varit över att vara gammal och känslan över att ha missat tiden att vara ung.
 
Men just när tankarna börjar om när rädslan över att vara för gammal började så visar det sig att den har varit med så mycket längre än vad jag vågat berätta för mig själv.
 
När människor runt mig säger att förtio är ingen ålder så kommer alltid försvaret att visst kan det finnas många år kvar, men det hjälper inte av alla de år jag har förlorat. Men egentligen så har jag så länge jag kan minnas varit rädd för att jag har varit för gammal. Eller rättare sagt inte tillräckligt vuxen för min ålder.
 
När jag gick i mellanstadiet så ville jag vara kvar i lågstadiet. Jag ville fly tillbaka till den tiden där jag i mitt minne var en bättre tid. I högstadiet så ville jag bara ha tillbaka tiden när jag var yngre. Den tid som jag i mitt nya minne (vilket var nog lika missvisande som tidigare) var bättre.
 
I högstadiet och gymnasiet försökte jag febrilt hålla kvar de intressen jag hade när jag var ung och hoppades att de saker som fått mig att fly undan skulle fortsätta att få mig att minnas den goda tiden, när jag var ung.
 
I slutet av gymnasiet så började jag helt ge upp att försöka, men jag minns att efter jag flyttat hemifrån så hade jag fortfarande en längtan av att få fly hem till den "lugna" tiden. Till den tiden när jag bodde hemma och allting var lättare (vilket det inte var).
 
När jag sökte hjälp när jag var runt 27 så var mitt liv redan över. Jag hade missat allting och jag var så säker att jag missat allt. Att det inte fanns någon framtid.
 
Jag minns fortfarande när jag i en av de ideela organisationer där jag är revisor åt så pratade de om ungdomar och även om jag var runt trettio så kände jag mig fortfarande känslomässigt som ett barn. Jag kände att jag ville inte växa upp.
 
Rädslan över att erkänna min ålder skulle verkligen betyda att nu är det över. Att det kommer aldrig bli bättre. Jag kommer aldrig att bli någonting eller någon.
 
Så nu är jag här. 41 år gammal, med en önskan att hitta den ålder jag aldrig har varit. Att hitta fantasin om något som aldrig fanns eller kommer att finnas. En fantasi som har mindre med ålder och mer med beteende att göra.
 
Kampen mot en rädsla som egentligen alltid funnits där och som inte går att kämpa mot. Det handlar nog inte om för mig att acceptera min ålder. Att tänka på om jag är gammal eller ung. Vad jag eller vad andra tycker att ålder handlar om.
 
Jag vill egentligen bara vara glad och kunna njuta. Jag vill kunna hoppa som en femåring när jag är glad över någonting, för att detta gör mig faktiskt ännu gladare. Jag vill hälsa på främlingar med ett dumt leende på läpparna utan att oroa mig för vad andra tycker eller tänker. Jag vill inte bry mig om utifall jag är gammal eller ung. Jag vill inte bry mig om vilken ålder de som är runt mig är. Är de människor jag vill vara med så borde det räcka.
 
Jag vill kunna flyga oavsett om jag är 20 eller 80 år. De dagar jag inte orkar så orkar jag inte.