Fantastiskthelvete.blogg.se

Idag så gick jag för första gången till boxningen själv. Utan det stöd och den pushning jag har känt att jag tidigare behövt. Jag hade alla de vanliga ursäkterna men idag så gick jag.

 

En sak jag inte kom och tänka på förrän jag kom är att på promenaden dit så var jag inte särskilt orolig. Det är på flera saker som jag har märkt på mig att jag inte är alls orolig över själva saken i sig.

 

Det är den grundläggande rädslan som jag skrivit om förut som jag fortfarande är orolig över. Jag är orolig över att bli rädd igen. Att jag skall få känna som jag gjorde förut. Jag vet själv inte ens om att det är mer därför oron är där och inte av någon annan orsak.

 

Sedan när jag kom dit så efter tre kvart så var jag helt redo att ge upp. Jag var totalt utmattad och tyckte för en liten stund att det är ok för mig att gå hem nu. Jag är inte helt pigg ännu och jag har alla ursäkter i världen att ge upp.

 

Men ett litet tag till. Jag skall försöka ett litet tag till.

 

(Jag sporrades idag med en bra mycket mer jämn motståndare än senast. Jag var större och hade mer tyngd, men den andre var mer vältränad, mycket snabbare, mycket mera rörlig och bra mycket mera teknisk. Sedan hade denne bra mycket mera ork än mig den här gången.)

 

När träningen började närma sig sitt slut så var jag helt slut. Vi fick ställa oss vid slagsäckarna och slå långa slag och försöka ge allt vi har.

 

Jag gav allt jag hade. Det är så mycket lättare att slå kraftfullt på en slagpåse än en annan människa och fastän jag var så utmattad så fortsatte jag och gav de bästa jag kunde ge. Tränaren sade sista omgången nu och fastän jag visste att det inte skulle vara sista så struntade jag i detta. Jag kämpade som om det vore sista gången. Nästa gång blev det samma sak. Nästa gång blev det så igen.

 

Jag vet inte riktigt hur många gånger det var sista gången och dessutom så gick vi över tiden och höll på minst en kvart extra än den vanliga en och en halv timmen som var normalt.

 

Det sista var att vi skulle jogga runt och jag stapplade ibland, men försökte komma igång med joggningen om och om igen. Jag försökte göra extra för att jag kämpade vidare fastän det varit slut för länge sedan.

 

När träningen var över så tänkte jag om jag skulle lägga mig på golvet ett tag, men nej. Jag orkar ett tag till. Jag behöver inte vila. Det är inte så långt att gå hem.

 

Nu har jag tagit ett bad, ätit och även tvättat. Jag är rätt pigg på något konstigt sätt.

 

Jag tror fortfarande att jag skulle nog kunna kämpa ett tag till om det var nödvändigt.

 

Bara vid det här tillfället synns det så tydligt att det går att orka bra mycket mer än vad man trodde var möjligt. Att det finns alltid något kvar att ge fastän det känns så tomt. Det gäller väl inte bara fysiska utan också psykiska besvär. Även om vi inte tror det så är vi människor så fruktansvärt starka. Vi gräver oss ut det omöjliga och fortsätter vidare.

 

Till och med när man är helt säker på att botten är nådd så finns det ofta lite kraft kvar. Det lilla extra som kanske kan göra att det går hela vägen.