Klippning
Igår så var jag iväg och klippte mig.
För första gången någonsin (som jag kan minnas) så gick jag därifrån nöjd över hur det blev.
Att klippa mig har alltid varit fyllt av en skräck för förändring. En rädsla för att förändringen skall synas. Eller mer att jag kommer att synas mer på grund av förändringen.
Jag är långt ifrån ensam med det här och jag minns en gång när jag såg en ung kille som klippt sig och hade två kompisar med sig som fastän de sade att det såg bra ut så frågade han flera gånger för att han var osäker.
När jag var yngre så klippte en av mina äldre syskon alltid mig och senare så lät jag håret ofta växa ut alldeles för länge tills den dagen jag fick min yngre syster att använda en trimmer att få bort det vildvuxna håret. (har självlockande, tjockt hår med flera virvlar i det vilket gör det väldigt vilt). Att leva på soc och gå att klippa mig krävde en kostnad jag inte tyckte att jag hade råd med, men det var faktiskt den mindre anledningen.
Under de senaste åren så har jag hela tiden gått till frisören och låtit denne bestämma. Det har sakta blivit lättare och lättare. Men ändå så när jag alltid tidigare varit klar så har känslan mer varit att det är kort och det är ok, inget mer.
När jag satt igår och pratade med frisören samtidigt som jag tittade i spegeln så blev jag mer och mer nöjd. Det var faktiskt en riktigt skön känsla att ha, när den inte varit där tidigare.