Fantastiskthelvete.blogg.se

Enligt det första jag hittar på internet på synonymer till "tycka synd om" är förbarma, ynka, ömka och ömma.

 

Att någon skulle "tycka synd om" mig var en källa till skam för flera orsaker. Kanske var den största rädslan över att om någon skulle "tycka synd om" mig så betydde det att det syntes hur värdelös jag (enligt mig själv) var.

 

Jag kunde inte tillåta mig själv att tycka synd om mig eftersom det alltid fanns andra som hade det värre. Det fanns alltid andra som fick mitt medlidande men inte jag själv.

 

När jag började förstå hur illa det egentligen varit med mig så kom det i omgångar där jag faktiskt började tillåta mig själv detta medlidande. Den frigörande känslan över att i all ärlighet tycka synd om mig själv. Att livet är ett helvete och det är inte ok.

 

Att tillåta andra detta var fortfarande negativt, men desto längre tid det gick desto lättare blev det. Det kändes som ett nödvändigt ont för att fortsätta framåt. Jag kände mig mindre och mindre värdelös, men jag kände mig fortfarande väldigt annorlunda.

 

Under det senaste året så har jag hört ord som att "jag har inte alls haft samma trauma som dig" med förstående röst. Eller "men kära Ola hur kan ens klara av att tänka så" med sorgefull röst. Dessa är bara några få av de ord jag har fått och det har funnits flera. Varje gång någon har sagt något liknande så har det känts hårt i mig.

 

Inte för att jag skäms eller för att jag känner mig mindre värd. Utan för känslan över att jag vet att de hade rätt.

 

När jag tänker på kvinnan som kom fram till mig och tanken på att "tycka synd om" kom fram så kort hos mig så var den nya och bättre tanken där istället. Tanken över att hon inte alls tyckte synd om mig utan hade medlidande och ville vara till hjälp.

 

Jag började tänka på vad "tycka synd om någon/någonting " betydde för mig. Om det finns någon därute jag "tycker synd om" på ett negativt sätt. Det finns nog ingen jag kan tänka på att jag "tycker synd om". Inte ens mig själv. Jag tycker synd om alla de dåliga saker som har hänt mig eller andra, men jag "tycker inte synd om" någon. Synd att det har hänt och att de har varit så länge. Styrkan i detta minskar för varje dag som går. Det drar mindre och mindre energi av mig för varje stund. Jag känner medlidande, är orolig och bryr mig om andra och mig själv.

 

Det som har hänt har hänt och det är lätt och vara efterklok. Jag tror att det kan var bra att tycka synd om vissa eller många saker i livet. Jag har till och med lyckats blivit arg på vissa av dem vilket är bra för mig. Men när jag träffar andra så ser jag samma sak. De tycker synd om det som har hänt och känner medlidande med mig. Det är en mycket bättre känsla för mig i alla fall.

 

"Tycka synd om" handlar för mig om dåtiden och medlidande om att hjälpa till i framtiden.