Länkvän.se - Sökoptimering med marknadsföring på Facebook & Twitter Länkbyten Fantastiskthelvete.blogg.se - Slåss mot drakar

Slåss mot drakar

 
Igår så hade jag en fruktansvärt arbetsam dag.
 
Morgonen efter jag kommit till Västerås så kom förkylningen till mig. Och igår så var febern hos mig.
 
Stressen över att ha åkt moppen dagen innan satt fortfarande kvar och den är ännu högre när morgonen kommer. Den här gången är det faktiskt bra mycket värre, eftersom gårdagen var åtminstone bara fem sex kilometer och den här dagen kommer det att vara fem till sex mil.
 
 
Stressen som finns i första hand hos mig är att jag riskerar alldeles för mycket. (Jag är så osäker på om jag skall skriva det här, men jag tror det är en sådan liten sak att döma mig för.) Mopeden jag åkte på var inte direkt laglig för mig och oron över min osäkerhet att köra hjälper till utifall om polisen skulle stoppa mig. Jag gissar att det minimum skulle bli en hel del böter.
 
Nästa stress var förstås resan till Surahammar. De berättade om hur vägen var och hur stressande det kan vara på resan dit. Febern försvann med värktabletter, men förkylningen och tröttheten fanns fortfarande också kvar.
 
Men gjorde jag inte det här igår så vet jag inte när jag hade gjort det nästa gång!!
 
Resan dit var fruktansvärt stressande och en massa rondeller som jag inte alls är van vid. Sedan att det är enfiligt och hundra i hastighetsbegränsning nästan hela vägen gör det inte lättare. Snuvan får mig också att vilja stanna nästan hela tiden för att snyta mig.
 
När jag äntligen kom fram (resan kändes väldigt lång) så åkte jag först till min gamla skola. Skolan och skolområdet såg ut som jag mindes detta. Jag undrar varför jag kom ihåg de här åren så mycket bättre än de två senare åren. Kanske var jag lite oskyldigare då. Kanske jag inte hade börjat ta åt mig saker på samma sätt. Kanske jag var skyddad av mina äldre syskon som fortfarande fanns kvar och som fick den största smällen av vår mor. Egentligen spelar det ingen roll varför. Det är som det är!
 
 
Jag minns att jag hade en mardröm för inte så många år sedan. Jag minns inte riktigt vad den handlade om, men jag minns hur fruktansvärt tagen jag blev av dem. Jag var så liten och det var en byggnad med i den som jag inte alls mindes. Det kändes som om det var en byggnad och att jag kanske gick i lekis. Det var en massa andra barn där och känslan över att vara mobbad var så stark inom mig. Idag så såg jag den byggnaden vid sidan av skolan.
 
Det enda som saknades var ett hål på väggen för basket. Men det kanske bara är något jag minns fel. Det finns en annan sak uppe på väggen.
 
 
Sedan så åkte jag vidare till vårt gamla hus. Det är inte första gången jag bara varit utanför detta, men inte vågat komma nära nog. Förra året åkte jag också hit med min syster och hennes familj, vilket gjorde att jag aldrig fick den tid jag själv behövde.
 
Jag parkerade moppen på andra sidan och gick fram mot huset. Jag ville så gärna gå in på gården och titta. Ännu gärna komma in i huset. Det såg så tomt ut att jag bestämde mig att försöka. Att jag var tvungen att gå fram och bästa fall om ingen öppnade på så kunde jag gå runt på gården och titta lite.
 
Direkt efter jag knackade på så ville jag bara springa därifrån. Så fort som möjligt för att aldrig mer komma tillbaka. Att kämpa mot känslan var så svårt, men tacksamt nog så behövde jag inte vänta länge. Det tog några sekunder bara innan en äldre kvinna öppnade dörren. Med nervositeten högt upp i halsen berättade jag vem jag var och vad jag ville.
 
Utan att tveka så släppte hon in mig och vi pratade lite. Hon och hennes familj hade flyttat in där när vi hade flyttat ut. De hade gjort väldigt lite arbete med huset och bottenvåningen, källaren och vindsvåningen såg ut som jag mindes det. Trappen också. Mellanvåningen där vi hade vårt sovrum kändes som om det var helt fel. Jag undrar nu helt plötsligt om det fanns en extra dörr som jag inte tänkte på och då skulle det nog kunna stämma lite bättre.
 
I alla fall så var jag så fruktansvärt nervös att det inte alls gick särskilt bra att stanna kvar längre. Jag fick en del känslor och en del minnen kom tillbaka. Bara småsaker.
 
Hon var väldigt trevlig och jag funderar kanske på om jag skall åka dit igen någon gång i framtiden när jag är lite mindre stressad. Kanske ta mig tid och prata lite om Surahammar och vad som hänt under de senaste trettio åren.
 
På vägen hem så började det regna, men resan gick bra mycket fortare. Jag kände mig säkrare och glad över att det var över.
 
På natten så var hostan bra mycket värre och tankarna flög runt i alla håll. Jag lyckades inte somna förrän fyra fastän jag var så känslomässigt utmattad.
 
Idag så kändes det som jag slagits mot drakar och har vunnit. Vad jag har vunnit vet jag inte och segern känns lite tom. Jag visste inte vad jag skulle få och det känns som ingenting har riktigt förändrats inom mig. Förutom att jag gjort saker som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle ha vågat. Jag undrar hur många i min situation faktiskt hade vågat gått fram och knackat på dörren.
Timeoftiger

Bra vågat!