Fantastiskthelvete.blogg.se

Det här känns som en enormt svår fråga för mig. I början innan jag visste någonting alls om socialt företagande så var jag delvis på min egen väg till bättre mående och delvis i en grupp som arbetstränade under psykiatrin.

 

Det var för ungefär fem år sedan och redan då var jag faktiskt inne på den väg som jag är på nu. Allting handlade om att jag skulle må bättre. Att jag skulle fortsätta framåt. Men den stora skillnaden då var att jag var helt beroende på de runt omkring mig. Jag var beredd att göra det mesta, men var totalt beroende av boendestöd, psykiatrin och min omgivning.

 

Om arbetspraktiken hade varit tvungen att sluta eller om jag inte hade haft boendestöd något längre så vet jag inte vad som hade hänt mig. Risken hade varit stort att jag hade mått sämre och gått tillbaka till där jag var igen.

 

Men om det hade fortsatt som vanligt utan att det hade blivit ett företag så hade jag fortfarande mått bättre än innan. Men jag är helt säker på att jag inte hade varit i närheten av lika stark idag.

 

Men nu blev det så att vi gick utbildningen under två år och sedan startades företaget för tre år sedan. Det var inte en lätt start för gruppen. Det var oro vid flera tillfällen och personer som inte klarade av att samarbeta på grund av flera olika orsaker.

 

Jag brukar tänka på att det kanske berodde på att vi alla kom från väldigt olika delar av livet och att ingen riktigt visste vad vi skulle hålla på med och vad det innebar. För vissa var det en utbildning, för andra kanske hopp att slippa myndigheterna ett tag. För mig var det bara någonting nytt som kunde bli vad som helst.

 

Vid själva utbildningen var jag en ö, (okej då en halvö i alla fall). De mesta problemen som höll på märkte jag inte ens. Vissa problem gjorde faktiskt att jag undvek vissa möten för jag orkade bara inte lyssna på de som alltid fortsatte att tjafsa där det aldrig gick framåt. Jag hade min flyktteknik som vanligt inlärd och på något sätt var jag alltid där, men ändå ensam.

 

Det riktiga sammanhanget började inte förrän företaget började på riktigt. All utbildning hade bara varit teori innan och det saknades mycket kunskap i det praktiska runt företagsskapandet. Alla de små detaljerna som inte fanns någonstans nedskrivet sedan innan.

 

Fastän jag inte var ordförande då så fick jag ta det huvdsakliga ansvaret runt det som är mest stressande för de flesta av oss.

 

Ekonomin.

 

Jag var så osäker på att vi inte skulle överleva första året. Allting av det jag höll på med handlade om att åtminstone betala in A-kassa så att om vi överlever ett år så har jag faktiskt pengar i ett år till efteråt.

 

Siffrorna var så otydliga i början att jag inte förstod riktigt hur vi skulle klara oss. Andra månadslönen gick inte betala ut hela direkt för vi hade inte hunnit fått in något stöd från arbetsförmedlingen ännu. Men inom tredje månaden så hade det börjat att ordna sig. Lönerna betalades ut i tid och vi fick pengar i tid.

 

Men ändå så var jag aldrig riktigt säker.

 

Här kände jag mig fortfarande väldigt ensam, men hade åtminstone handledarna till hjälp. De var med och stöttade oss och jag var tvungen att förlita mig till dem för att jag skulle orka den här tuffa tiden. Men det kändes fortfarande som ett projekt. Som någonting som inte skulle vara så länge som alla andra saker och kurser man tidigare gått inom arbetsförmedlingen.

 

Fastän många hade hoppat av så var det fortfarande en hel del problematik i gruppen. Det delades upp i en grupp som försökte arbeta framåt, samtidigt som det var några personers oro som gjorde det så tunggrott. Det kändes som om det spelade ingen roll hur mycket jag eller andra försökte resonera så blev det bara illa.

 

Men det sociala företaget fortsatte.

 

Det hoppade in en person som jag själv fick verkligen en bra kontakt med och det slutade andra på grund av de problem som fanns eller pension. Även om inte problemen försvann helt så blev det mycket lättare. Det blev en grupp av oss som verkligen samarbetade utan några som helst problem(förutom våra vanliga inre). Även om alla inte insåg det så var den största delen av oss en sammansvetstad grupp som ville framåt tillsammans.

 

Vi försökte få med alla, men det är inte lätt, när de flesta är vana på att ta eller ge order istället för att göra saker och ting demokratiskt. Där det är svårt att lita på andra som har sina egna svårigheter att de skall klara av de som de tagit ansvar för.

 

Men jag tror att det tog så länge som för runt 1-1,5 år sedan jag började riktigt känna som om det här var ett riktigt företag. Inte längre ett projekt.

 

När jag pratade med andra så var det inte jag längre utan det var vi. Jag började säga vad skall vi göra åt detta. Vi som företag. Jag blev mer och mer tacksam över det som vi hade blivit en del av och jag vet att jag inte är den ende. Att alla verkar vara mer eller mindre tacksamma över att få vara där.

 

Vi vill alla det bästa för företaget, men även om vi inte har exakt samma synsätt eller tankar på hur det skall gå till är vi alla oroliga för dess framgång. Även de som är nya är positiva till vad som händer och känner att det är en del av deras liv som de vill att det skall gå bra för.

 

Så nu på senare tid, fastän jag är på väg bort så känns det som om de som vill vara med oss är min familj. Som om jag bryr mig om dem så mycket att det inte kan beskrivas med ord. Den här delen har varit den lyckligaste och mest stressande delen av mitt liv. Jag har aldrig tidigare varit involverad i något som varit större än mig själv förut och verkligen haft viljan att det skall fortsätta att fungera.

 

Jag i min ensamhet trodde faktiskt aldrig att jag någonsin skulle tillhöra någonting i hela mitt liv. Det viktiga är inte att tillhöra ett sammanhang, utan det viktiga är att kunna se att man tillhör sammanhanget. Utan detta så hjälper det inte och att vara med att bestämma, förändra och att kunna se att det går bra eller att man kan övervinna det dåliga.

 

Så min känsla för sammanhang har påverkats enormt under den tiden som varit.

 

Sedan när det gäller integration in i samhället är detta en svårare fråga. När känner man sig integrerad. Kommer jag någonsin att kunna känna mig det.

 

Jag är utskriven från psykatrin, men jag är fortfarande jag. Jag söker en framtid utanför företaget, men ändå så är jag fortfarande jag. Jag betalar skatt och har pension. Har som alltid besök hos tandläkare och läkare.

 

Jag vet inte hur alla andra känner sig, men i mitt fall känns det inte som om jag är integrerad i samhället. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra detta oavsett vad som händer. Jag kommer nog alltid att känna mig unikt galen i en galen värld.

 

Om man skulle fråga vem som helst om denne känner sig integrerad i samhället så vet jag faktiskt inte vad denne skulle svara. Kanske skulle den anse detta, men att känna det är väl en helt annan sak.

Kanske det hade varit annorlunda med ett annorlunda umgänge, men jag har svårt att hitta någon som verkar vara särskilt integrerad i någon typ av normalitet.

 

Kanske skall prata lite mer med studenten om den här tanken.