Fantastiskthelvete.blogg.se

Det sägs att vägen till helvetet kantas av goda intentioner.

 

Det är så lätt att göra saker som jag inte borde göra. Det är så lätt för mig att ursäkta mig själv för det jag har gjort eller inte gjort.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i den här sitsen. Att jag skulle vara så långt borta från den jag har varit.

 

Jag och en vän pratade igår om att jag var rätt manisk och det är så lätt att köra över andra när man får känslan över att man är så jävla stolt över mig själv. Hur lätt det är att bli girig över livet och allt som finns inom detta.

 

Jag har sagt att jag har haft koll på allting och jag har trott eftersom jag har den osäkerhet jag har i grunden att jag verkligen hade koll över allt.

 

Jag erkände att visst så har jag känt mig girig över de saker jag vill ha eller vill göra. Visst vet jag att jag är viss mån manisk fortfarande och känslorna hoppar fram och tillbaka.

 

Men på något sätt har jag tappat den ödmjukhet jag tidigare hade. Visserligen var ödmjukheten alldeles för extrem för att vara hälsosam, men nu....

 

Jag tänker tillbaka på den senaste tiden och märker att det inte bara handlat om att jag är stolt över mig själv. Jag har faktiskt varit stolt över mig själv under flera år.

 

På senaste tiden har jag nästan krävt av omgivningen att vara stolt över mig också. Att lyssna på mig eftersom jag har kommit ut från botten och jag vet hur det verkligen är. Även vid flera tillfällen där jag gjort saker för andra så har det varit för att jag trott det varit den bästa vägen.

 

Det känns som om jag i viss mån har tappat bort förmågan att verkligen lyssna och ta till mig saker.

 

Även om alla kanske inte märker detta så märker jag skillnaden inom mig nu på ett sätt jag inte gjort innan.

 

Det känns som någonting värdefullt har dött inom mig. Det finns inga ursäkter jag vill säga ingen förlåtelse jag tycker jag förtjänar. Det värsta är att jag inte gjort felet en gång utan det har varit om och om igen. Jag har till och med märkt det själv när jag skriver, men inte vågat erkänna det för mig själv. Jag har inte kunnat hålla mig tillbaka.

 

Jag är bättre än så här. Jag måste vara det.

 

Jag skulle vilja pausa allting just nu. Bara undvika allting och låta tiden få flyta iväg.

 

Just nu är jag faktiskt inte särskilt stolt över mig själv. Även om jag skulle bli förlåten för de misstag jag har gjort så vet jag faktiskt inte om det skulle göra någon skillnad. Om jag inte hittar tillbaka till den delen av mig själv som jag alltid tyckt om med mig själv så kommer jag ändå bara göra samma misstag om och om igen.

 

Jag är extremt tacksam över den ärlighet jag får när människor i min närhet ger mig svar jag kanske inte just då vill höra. I all den röra som är mitt liv och känslor så behöver jag detta. Det är så mycket lättare att tappa bort sig själv än vad jag trodde. Det märks inte förrän det är för sent. Vilket det kanske i viss mån kan vara.