Stridigheter
Det var länge sedan jag kände så som jag gjorde idag. I alla fall i den styrka som det var på.
Det var länge sedan jag bara ville fly undan så mycket som jag ville idag. Jag ville så gärna bara strunta i dansen och låta dagen försvinna iväg i glömskan och ta nya tag imorgon igen.
Men ändå så gick jag iväg. Det kanske var tur att jag inte behövde gå dit själv. Kanske hade jag klarat det ändå. Jag vill tro på detta.
Det är tre olika saker som påverkat mig och mitt tankesätt väldigt mycket den här veckan. Var och en av dessa saker hade nog brytit ner mig fullständigt förut och gjort att jag hade flytt från allting som jag hade hållt på med. Tre saker som jag ångrar att de skedde, men som nu är.
De tre sakerna som har hänt har fått mig att backa rejält i mitt tankesätt och mitt självförtroende skakar mer än vad det har gjort på så länge jag kan minnas. Men ändå så har jag hopp. Ändå så klarar jag av att hitta glädje och tänka på andra saker mitt i dessa händelser.
Jag har saktat ner rejält från den tiden och manin som varit för att jag slutat med medicinen. Jag börjar känna mig mer och mer normal igen, men det känns det som om jag har hoppat tillbaka några år i mitt känslomässiga liv. Jag har hopp om att det kommer bli ännu bättre igen snart.
När jag var på dansen idag så känns det så starkt att jag inte passar in där. Som om jag skrämmer iväg varje dam jag dansar med. Men samtidigt så hoppar det fram och tillbaka beroende på vem det är.
Jag kom precis och tänka på att det är helt fel. Det är inte alls att jag skrämmer iväg dem. Det är att jag blir så skrämd av dem. Särskilt damer med en stark personlighet och en starkt sätt att agera på. Jag som känner mig så osäker och de ger känslan över att vara helt säkra på vad de vill ha och inte vill ha. Oron över att inte duga till kommer som alltid från mig.
Det känns riktigt skönt helt plötsligt att kunna förstå att tankesättet har det varit så fel på. Att jag faktiskt inte alls är rädd för att skrämma iväg människor. Jag är rädd för dem. Om de skulle bli bortskrämda av mig är antagligen inte mycket jag kan ändra åt detta ändå.
Det handlar inte bara om damerna utan också självsäkra herrar som verkar veta vad de håller på med, har haft väldigt lätt att skrämma mig. Personer som lätt kan göra mig osäker på det jag vet eller inte vet. Sedan är jag nog i grunden rädd för alla människor på ett eller annat sätt. Jag är rädd för deras tankar och deras känslor. Jag är rädd för att såra dem för att då sårar de mig tillbaka. Jag vet inte om jag någonsin sårat någon med mening, men jag tror inte det (kanske när jag var barn). Jag tror inte jag hade klarat av detta själv.
När jag sårar någon så tär det i mig så enormt mycket att det är smärtsamt. Fruktansvärt smärtsamt.
I alla fall var dansen helt ok, även om alla tankar hoppade fram och tillbaka. Väldigt osäkert i början, blev bättre i mitten, men att jag svettades så fruktansvärt mycket i slutet gjorde att tankarna flyger iväg bra mycket mera än vad de borde ha gjort.
Jag hade redan innan jag började skriva bestämt mig för att tänka på annat än de negativa tankarna. Jag tror det kommer att bli bra. Det finns inget annat alternativ jag vill ha.