Fantastiskthelvete.blogg.se

I september 2008 brukar jag säga att det var den tiden då mitt liv började. Den tiden jag släppte in boendestöd (gratis i borlänge) in i mitt hem.

 

För min egen del i början så kom de och hjälpte mig med att röja upp i min lägenhet. Att hjälpa mig att komma igång med de vanliga sakerna i livet så som städning, vad jag borde handla, prata med soc om vad jag borde ha för ett bättre liv. Det viktigaste av allt att ha någon att samtala med varje dag. Att inte vara ensam i min bubbla och få ut alla de tankar jag har inom mig.

 

Det var två stycken som kom varje dag och det var en krävande tid från min sida. Det var hemskt jobbigt, men jag visste att jag behövde detta. Jag övertalade dem dock att minska ner det till en person i taget. Det var alldeles för krävande för mig med två.

 

De har också hjälp mig ut till dagverksamheten i mjälg som ledde mig vidare till där jag är idag.

 

Tiden jag träffade dem minskade i takt med att min arbetstid ökade på. När jag började heltid så kom de bara en gång i veckan. Delvis för att jag var rädd att hamna tillbaka i dåligt mående igen och delvis för att jag fortfarande hade så svårt att komma igång med städningen.

 

Jag har tänkt länge på att jag inte behöver boendestöd något längre. Men de är som medicinen och har varit en säkerhet i mitt liv. En sak jag inte riktigt vågat lämna bakom mig.

 

Förändringen kom när en jag känner frågade om denne kunde få flytta in hos mig ett tag. Var tvungen att flytta snabbt och jag hade ett extra rum till övers. Jag visste då att det vore ett bra tillfälle att testa utan stödhjulen. Boendestöd är till för mig och inte till för oss, jag visste detta och accepterade detta.

 

Nu är det nästan fyra och en halv vecka sedan boendestöd var hos mig senast. Även om jag knappt ser min inneboende och denne gör inget extra för att stöka till så har jag märkt mig själv att hålla efter mycket mera än vad jag tidigare har gjort. Ibland är det vissa problem att få igång startknappen, men oftare än inte så gör jag saker jag inte ens brukade göra när jag hade boendestöd hemma.

 

En därifrån kommer höra av sig lite då och då för att se hur det går, men än så länge är det bättre än väntat. Jag tror det är också mycket tack vare att jag är mer aktiv som gör mig piggare om dagarna. Men jag tror det är ännu viktigare för mig att veta varför det var så jobbigt förut. Varför jag fick sådan stress av just städningen.

 

När jag städade så märkte jag att jag slutade andas och kände en sådan enorm press på mig. Bara att tänka på städning fick mig att genast backa undan och må sämre. Jag tror nu att jag har förstått varför detta har gjort ett sådant stort intryck på mig!

 

När vi var yngre så fick vi städa hemma väldigt mycket. Om vi städade upp ordentligt så var det en mindre orsak till bråk. Vilket då också gjorde att det var mindre chans till att min mor hotade om att lämna oss eller självmord. Men ändå så visste jag att det spelade ingen roll hur mycket vi städade och det skulle alltid bli bråk i alla fall. Det blev en oändlig cirkel av arbete som inte gjorde någon skillnad och jag orkade inte med att städa ordentligt bra ändå. Det blev aldrig ordentligt städat och vi fick snart göra om det igen vilken gjorde att ångesten blev ännu större.

 

Just nu är stressen mindre än någonsin och jag försöker att göra det lite roligare. Jag tänker precis som med boxningen och dansen. Att det är något som jag gör för att själv kunna må bättre. Det känns just nu som jag inte behöver dem längre. De har varit det viktigaste saken i mitt liv, men det finns så mycket mer annat just nu.