Släppa taget
Mer och mer av det jag tänker på och skriver om handlar om att släppa taget.
Att låta den jag var försvinna iväg ut i mörkret och aldrig mer komma tillbaka.
Men jag vet inte vad jag skulle göra då. Vem jag skulle vara i sådant fall. Hur det skulle gå till. Tankar om att sluta skriva om känslor och försöka hitta en ny väg i livet.
Jag tänker på sorgen över ensamheten jag känt så länge och fortfarande känner. Jag har en sådan kraftig önskan att ha någon att hålla om och bara vara. Någon som bara kan sitta med mig och säga att allting ordnar sig. Men det känns samtidigt så fel att be om detta.
Efter gårdagens skrivande är sorgen tyngre än någonsin och jag är orolig över att det aldrig kommer försvinna. Jag vet att det kommer att gå över. Jag hade sagt det till mig själv och jag säger det nu. Men det räcker inte.
Jag har släppt fram mina känslor så mycket nu att jag vet inte när det kommer att bli bra igen. Jag kommer aldrig få tillbaka tiden.
I alla fall så måste jag släppa taget. Jag vill göra det så snart som möjligt, men samtidigt vet jag att det tar sin tid. Tid som känns så dyrbar just nu.
Sorg brukar vara sista (negativa) etappen i en process. Då vet man att det händer saker.