Missade chanser - kärlek
Även om jag inte minns så mycket av mina tidigare år så minns jag den känslan så väl.
Jag gick i femte klass och en tjej frågade chans på mig.
Hon gick i en annan klass och jag kände henne inte särskilt bra. Inte för att jag kände särskilt många utanför min klass, men ändå så var det under ett av de bättre åren i skolan som jag hade.
Jag svarade nej av egentligen en enda orsak. Jag var så rädd över att det skulle vara ett elakt skämt!
Tanken över att vem skulle vilja vara ihop med mig överskuggade allt annat. Den enda förklaringen jag kunde få fram var att det skulle vara ett skämt och att jag skulle må sämre än någonsin.
Idag när jag tänker tillbaka så tror jag inte det var något skämt. Jag tror att det var den första riktiga missade chansen jag hade i mitt liv till någonting bättre. Även om det inte hade varit något som varat så länge så hade det kunnat påverka mig positivt. I alla fall ett bra minne till bland alla de andra.
Jag minns inte henne alls, men paniken jag kände finns fortfarande kvar. Det är en känsla som jag fortfarande får ibland när osäkerheten är lite större och ensamheten känns närmare.
Den andra missade chansen i mitt liv är när jag var äldre och var på en kurs genom arbetsförmedlingen. Jag var runt tjugo och hade en riktigt bra kontakt med en tjej som var på samma kurs. Vi hade det riktigt roligt tillsammans på kursen, men ändå så hade jag aldrig en tanke på den tiden att det funnits någon chans för mig. Jag hade vant mig vid tanken över att vara helt ensam. Jag tyckte om henne och inte förrän nu så börjar tron komma över att hon kanske tyckte om mig också.
Tänk om jag hade gjort någonting extra då.
Annars så har resten av mitt liv varit önskedrömmar om vad som skulle kunna ha hänt. Inga missade chanser för att jag inte ens varit i närheten av att våga säga någonting. Att ens gå i närheten av tanken att det funnits en chans var en omöjlighet.
Det är nog till en stor del varför jag känner mig mera desperat än vad jag är. Jag är så trött av bara titta på och missa alla de chanser jag har att säga någonting. Även om jag inte kan säga allt rätt ut eller få det svar som jag skulle vilja ha direkt så måste jag försöka.
Desperationen är kanske inte att jag går ut till vem som helst för att slippa vara ensam, utan desperationen är kanske mera ifrån att om jag inte säger någonting så kommer jag automatiskt vara ensam resten av livet. Jag vill så gärna säga, samtidigt som jag så gärna vill ha ett svar på att den jag säger någoting till skall åtminstone veta hur jag tycker och tänker. Att även om det inte finns något hopp så har jag i alla fall tagit chansen att säga någonting. Även om jag inte kommer att älska den personen i framtiden så har jag åtminstone sagt att jag tycker om de här sakerna med dig just nu. Jag tycker om dig på det här sättet just nu. Även om jag inte vet vad framtiden kommer att visa sig så vill jag åtminstone ha det sagt.
För säger jag ingenting så kan ingenting hända. Säger jag någonting så kommer kanske tanken fram hos dig att jag tänker på ett visst sätt och jag tycker om att bli omtyckt så tror jag att andra också tycker om detta. Jag skulle så gärna att om det finns andra som skulle vara intresserad av mig skulle säga någonting. Även om jag inte såg det innan så skulle tanken komma fram hos mig.
Det största problemet för mig just nu är att jag kanske inte känner så många och den enda platsen jag är någorlunda säker på mig själv är på arbetet. Det känns ofta så opassande att göra något sådant på arbetsplatsen.