Trött på att vara rädd
Vi hade boksläpp på biblioteket idag och det fanns endast en mening som jag ville ha med när jag stod och berättade om boken.
Den här boken blev till för att jag är trött på att vara rädd!!!
Jag var så nervös idag och rädslan inom mig önskade att ingen skulle komma dit till oss. Att det inte behövdes göras någonting och jag fick bara slippa.
Jag ville själv att det skulle vara så många som möjligt. Att jag skulle utan darrning i rösten kunna berätta vad jag ville få ut. Jag hoppades att någon tidning av de som blivit inbjudna skulle komma dit och tycka om det vi gjorde.
En person från Borlänge tidning kom dit och tog några bilder innan vi började och försvann iväg sedan. Jag hade pratat med personen lite grann igår på telefon så denne tyckte att det fick räcka och hade väldigt bråttom iväg till något annat. En annan person från Dalademokraten kom fram och berättade att denne fanns med och stannade kvar i publiken för att lyssna på oss.
Jag var så uppspelt i hela kroppen och det kändes som om jag pratade alldeles för fort. Jag minskade ner det som jag i vanliga fall brukar prata om för att kunna prioritera på budskapet.
På boken.
På hur mycket skrivandet hade påverkat mig. Hur illa det var inom mig, hur mycket bättre det är och att jag är trött på att vara rädd. Jag kommer knappt ihåg vad jag pratade om, men jag känner mig nöjd över att få med det som jag ville ha med. Jag är också tacksam över att jag inte behövde vara ensam och berätta om oss alla. Jag har aldrig skrivit någons namn här förut och påpekat någon speciellt förutom när jag berättade namnen om de andra författarna. Jag vill dock tacka Andrea för att det blev av.
Utan henne så kanske jag aldrig hade fått ut någonting i bokform. Det hade i alla fall tagit rejält mycket längre tid.
Efteråt så fick vi prata med dalademokraten och det blev bildtagande. Det blev mera information till denne och jag hoppas verkligen att tidningarna fick med det jag hoppades att jag ville skulle vara med. Blev lite många frågor om det sociala företaget på cafeét och det kändes inte passande och jag försökte nedtona detta så gott det gick, även om detta har betytt mycket för mig så är jag den ende av oss som arbetar där.
Jag är spänd över att se när det kommer i text och hoppas att det blir något positivt tyckande av reportern förutom information om boken. Jag har svårt att tänka mig att det blir någonting negativt.
Fick annars mycket, mycket positiv respons av de som fanns där. Särskilt den delen av bibliotekspersonalen som var där och kunde lyssna. De har aldrig hört mig prata förut.
Jag är trött på att vara rädd, men rädd är jag. Gör jag ingenting kommer jag alltid vara rädd, gör jag någonting så finns det hopp till förändring.