Min väg till bättre mående
I september fyller jag sex år gammal.
Det är från och med den månaden jag började få boendestöd hem till mig. Den månaden jag började tillåta människor in i mitt liv och hem. Den månaden jag öppnade upp mig till främlingar på ett sätt jag aldrig vågat förut.
Jag var 33 år gammal då. Rädd och ensam utan att förstå hur rädd och ensam jag var. Paniken över att våga släppa in människor i mitt hem var inte lika stor som uppgivenheten över att det aldrig skulle bli något bättre. Att livet skulle fortsätta i samma gamla spår tills jag dog.
Jag kände mig ängslig som ett litet barn under den tiden. Jag tänkte så själv. Allting var oroligt från att gå till soc och be om pengar, städning, matlagning, räkningsinbetalningar och allt annat som gick att tänka på när man är tvungen att ta hand om sig själv. Jag var känslomässigt som en sjuåring som inte vågade säga hej till leende främlingar.
För sex år sedan började jag födas på nytt. (allting nedan är cirka tider, kommer ej ihåg exakta datum)
Efter ett halvt år så började jag acceptera in vem som helst från boendestöd in i mitt hem. Det gjorde ingenting om de var vikarier med. Det började bli lättare att prata med alla dem och jag ville så gärna prata. Planer på permanent förtidspensionering fanns här från min sida. Att bara få slippa allt.
Efter några månader till så gick jag med på att följa med ner på dagverksamheten inom öppenvårdspsykiatrin för att se om det fanns någonting där jag kunde göra. Det fanns nya människor att träffa och jag accepterade så länge jag hade någonting att sysselsätta mig med. Det fanns bara saker att göra en timme om dagen så sedan ville jag fly hem. Vissa dagar orkade jag inte alls komma dit och ursäktade mig med olika saker. Men tack vare extra övertalning från dem eller att de hämtade upp mig om jag missade bussen så försvann fler och fler ursäkter.
Efter ytterliggare några månader så började jag på cafeet. Det började med någonting att göra. Oron att våga göra några sociala misstag var överhängande, men under tiden fick jag chansen att börja utveckla den personen jag hade inom mig. Den inneboende längtan över att vara med andra. Jag blev oändligt mycket mer social än vad jag trodde jag kunde vara. Jag började känna mig lycklig på ett sådant sätt jag aldrig trodde existerade.
Efter totalt ungefär två år fick jag frågan om jag ville vara med i ett nytt EU-projekt. Jag hade ingen aning om vad det handlade om och även vid förklaring så hjälpte det inte så mycket. Jag mådde så bra och trodde inte jag kunde må bättre, men var redo för vad som helst. Jag accepterade utan att behöva veta särskilt mycket. I sambande med arbete så blev det studier för företagsamhet vid sidan om. Jag ökade sakta men säkert på den tiden jag arbetade varje vecka. Efter två år så var studierna klara och jag hade kommit upp till att arbeta 30 timmar i veckan. Vid den här tidpunkten var jag mycket lyckligare än vad jag var två år tidigare. Den enda vägen var uppåt.
Sedan förvandlades praktiken om på cafet till en lönebidragsanställning. Att få full kontroll över ett företag, med stöd från psykiatrin i borlänge. Jag tog ett sådant personligt ansvar att det är överraskande att jag klarade av det. Fastän jag inte var ordförande, så var jag med överallt från början. En sådan oro över att företaget skulle klara sig ekonomiskt och att jag skulle hamna tillbaka till soc snart igen tog väldigt på krafterna. Dessutom bestämde jag mig att skillnaden mellan sex och åtta timmar per dag skulle nog inte vara så stor så ökade jag upp min tid till heltid.
Att ta det ansvaret gjorde mig till en ännu starkare person. Även om det var väldigt jobbigt i början så blev det lättare och lättare. Nu har jag haft anställning i över två år och till och med tagit över ansvaret som ordförande. Jag planerar inför framtiden och är hoppfull över att jag kan arbeta på andra arbetsplatser som har andra krav.
Från att kännas som om jag vore ett litet barn känslomässigt till att under sex års tid växa upp och bli en man. Det är så svårt att greppa storheten i det hela. Jag som trodde att jag skulle vara ensam under hela livet och fick ett förhållande ett kort tag under denna tid. Även om de inte varade så länge, så gjorde det all skillnad i världen. Att det omöjliga faktiskt går att klara av. Visst har jag en bit kvar, men livet är långt och mycket mer intressantare än vad det någonsin varit. Under de senaste sex åren så har jag lyckats att känna vad lycka innebär och den har gradvis ökat mer och mer. Inte bara lyckan utan insikten över vad jag kan klara av. Att ingenting är omöjligt bara djävulskt svårt.