Borttappade vänner
Det finns minst två personer som jag kommer ihåg som jag gärna spenderade tid med.
Jag brukar fundera om de försvann för att jag slutade fråga om de ville göra någonting eller för att jag inte ställde rätt typ av fråga. Att jag inte ansträngde mig mera för att ha kvar dem i mitt liv.
Jag tycker att jag frågade många gånger. Väldigt många gånger innan jag gav upp. Efter ett tag så tyckte jag åt dem att ni får säga till om ni vill vara med.
Jag brukar fundera på om jag kunde gjort något mer. Om det fanns någonting som fått dem att vilja göra det jag ville. Men det var väl där som problemet kanske fanns. Jag orkade inte göra det de ville, och fick så sällan frågan av dem för att göra någonting. Jag frågade och frågade och frågade, men jag kunde inte ge dem känslan att vilja göra någonting mera.
De sitter hemma och jag önskar att de kunde ha kommit ut och viljat släppa in mig istället för att låta mig försvinna. Om de ens klarade av det. Om de ens ville det.
Jag brukar tänka på att jag kanske skall försöka sträcka mig ut och se om det går att spendera någon tid tillsammans, men jag har så svårt att ta tag i saker själv. Det är så lätt för andra att plocka upp telefonen och ringa, men för mig är det alltid samma gamla hinder som finns inom mig. Så svårt att förklara.
Ibland måste man välja att vara modig även om man inte vet hur det skall tas emot, eller hur det kommer bli, bara vara frågan, vara vänskapen, utan att veta hur, på vilket sätt, bara vara inbjudan, Om det är det man vill.