Fantastiskthelvete.blogg.se

Jag lärde mig nyligen på kursen att det finns flera personer, inklusive mig själv som har problem med olika saker. Det är inte svåra saker, utan enkla. Vissa är till och med löjligt enkla. Det finns så många saker jag vill göra, men inte kan. Jag vill städa hemma, jag har inga problem fysiskt. Jag orkar göra det, men jag kommer inte igång själv. Det finns någonting inom mig som alltid stoppar mig.

 

Vissa saker är lite svårare. Jag vill ut och resa. Det behöver inte vara långt. Jag har råd och ingenting som säger att jag inte skulle klara av det. Någonting inom mig stoppar mig.

 

Varje gång jag gör någonting så måste jag tvinga mig. Det måste ha någon extra orsak. Jag önskar ibland att jag kunde bara gå ut till tågstationen och resa till första bästa ställe och vara där ett tag. Men det går inte. Även om jag skulle ha planerat hela resan i förväg så är det svårt. För att jag skall komma iväg så gäller det att någonting speciellt skall finnas där för mig. Eller att någon följer med mig på resan. Jag vill så gärna, men inom mig finns hindret jag inte kan se. Ingen kan se den. Hur skall någon annan kunna förstå när jag inte ens förstår vad det är.

 

Hela mitt liv har varit uppbyggt på att jag gärna vill resa, men jag trott att jag gör det bara för att någon annan står för resplanerna. Jag trodde att jag inte ville sköta det själv. Jag trodde att det betydde att jag innerst inne inte ville åka någonstans. Att jag inte orkade.

 

Idag så orkar jag. Idag så har jag ingen ursäkt. Förutom att jag märker att jag kan inte. Många av sakerna jag skriver vill jag kunna säga ut högt. Men jag klarar inte av det. Oavsett hur mycket jag kan orden. Oavsett hur mycket jag går igenom det i huvudet så kommer inte orden ut. De försvinner och blandas ihop. De sätter sig i halsen. De försvinner iväg. Det avslutas alltid med att jag skämtar istället.

 

Sedan finns det de saker som är nästan omöjliga. De känns omöjliga i alla fall. Jag tror att enda sättet för mig är att skriva ner det. Jag tror inte jag kommer att kunna säga det högt. Jag törs knappt ens skriva det, men det känns som om jag måste. Jag måste få ut det....

 

Kanske det borde skrivas ner och vara mer personligt. Att lämna ett brev eller någonting sådant. Men jag har tänkt på det länge. Jag har försökt göra det länge.

 

Tvekan, denna outhärdliga tvekan.

 

Att våga säga åt någon annan hur mycket jag tycker om henne. Jag har försökt säga någonting. Jag tror att du tycker om mig också, men tvekan över att ha fel är alltid där. Tänk om du bara vill vara vän med mig. Tänk om du är lika mot allihopa du träffar eller är jag extra speciell. Tänk om du flyr när jag skriver ner vad jag vill, men som jag inte klarar av att säga högt. Det är väl därför jag inte riktigt vågar ta chansen. Varje gång vi träffats har jag haft känslan över att den här gången var den sista och den här gången så försvinner du från mitt liv för evigt och jag har inte vågat säga vad jag tycker. Ytterliggare en missad chans från min sida.

 

Men du kom tillbaka. Om och om igen så träffades vi och de gånger jag vågat säga någonting ens i närheten av något personligt, så har det tagit en sådan kraft ifrån mig som du inte ens kan ana. Att gå ifrån det kan inte som finns inom mig är nära nog en omöjlighet. Finns det någon som helst möjlighet att få någon plats i ditt liv. I alla fall försöka få en plats. Detta är andra gången jag skriver någonting till dig. Den enda person som jag någonsin har skrivit en dikt till.

 

Gör jag rätt som skriver här. Vet inte, men det är skönt att äntligen få det sagt.