Symfoni
Nära nog varje dag jag gör mig redo för att skriva så vill jag att det skall flyta. Att det skall bli något levande och någonting starkare än vad jag någonsin kan göra det.
Många gånger som jag sätter mig ner och börjar tänka på vad jag skall skriva på så kommer ordet 2014. Sedan total tomhet inom mig och känslan av att storheten skall flyta ut av sig själv.
Sedan så kommer jag ner till jorden igen. På något sätt så vill jag att allting skall vara som en symfoni, men samtidigt så är jag alltid så rädd för att visa upp mig. Att våga vara någon speciell eller ännu värre att få min oro befogad att jag inte är någon speciell.
Jag är samtidigt hela tiden nervös över att jag skall bli högmodig eller få hybris. Att om jag tror på mig själv och svävar upp bland molnen så kommer jag att missa allt det viktiga runt mig. Att jag kommer att förlora mig själv och den jag är. Jag är rädd för att lyckas för att jag är rädd att jag skall sluta bry mig om andra och bara bry mig om mig själv.
Symfonin inom mig knackar framåt fortfarande för att jag inte riktigt tillåter den att komma fram. Jag oroar mig alldeles för mycket vad andra tycker och tänker. Jag har en önskan att lämna något efter mig som kan sparas i århundranden. Något positivt. Det behöver inte att jag koms ihåg utan mer att mina handlingar fortsätter att påverka långt utanför mitt eget område. Men oron över att jag tänker för stort kommer tillbaka igen och stoppar mig.
Att vara bättre på vissa saker är lika svårt för mig att vara sämre på vissa saker. Är man bättre så är jag rädd att våga visa mig bättre, och är jag sämre så är jag rädd att de skall se att jag är sämre. Ändå finns grundtanken att vi är olika bra på olika saker, så varför tillåter jag mig inte mig själv att vara bättre eller sämre på vissa saker.
Kan man vara ödmjuk, men fortfarande vilja göra storheter.