Reaktioner på ovän
Vi är alla nyfikna varelser. Även om vi inte säger det rakt ut så finns det en viss nyfikenhet om hur det går senare, en fortsättning på en historia. Så detta är delvis för att jag tror att det är flera som vill veta hur det går.
Sedan är det väldigt vanligt för oss att inte kunna släppa tankar på saker som påverkar oss, oavsett hur mycket vi vill. Så detta är också delvis för att jag vill säga lite om effekterna av gårdagens tankar.
Jag tillåter alla jag känner att få läsa det jag skriver och jag visste nog att det skulle bli några reaktioner på det jag skrev. Men ändå så är det svårt att förbereda sig och vara tacksam över de kanske inte alltför överraskande reaktioner jag fick.
Jag var nöjd med det jag fått ut mig igår kväll. Så nöjd jag kunde vara i alla fall.
Sömnen infann sig någorlunda fort och jag sov rätt bra. Till klockan fem på morgonen.
Redan då vaknade jag första gången och kände mig pigg. Tankarna arbetade i förväg för att planera på vad som skulle kunna hända om jag träffade personen. Hur jag skulle agera och hur denne skulle agera, men jag lyckades somna om igen.
När jag vaknade så var det några kommentarer på facebook som ville försäkra mig att det skulle bli bra och att jag inte skulle oroa mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle besvara dessa och drog mig iväg till jobbet för att påbörja dagen. Jag tror inte att det är särskilt överraskande att tankarna fanns där när jag gick iväg.
Det som var mest överraskande för mig var när jag kom ner och de började prata med mig om det som hände och hur det var med mig. Inte det att de oroade sig, utan för att jag hade så svårt att prata om det. Det fastnade helt plötsligt så djupt inne i bröstet på mig.
Jag ville inte ha fram det utan jag ville bara på något sätt hoppas att det skulle ordna sig. Jag trodde att det var för att så svårt situation för mig. Att jag bara ville att ingen skulle säga någonting och att vi skulle kunna bara låtsas som ingenting hade hänt.
Jag vet nu att de fruktansvärda obekvämhetskänsla jag hade handlade ingenting om vad som sades eller vad det var för problem som det handlade om.
Obekvämligheten kom ifrån av att bli beskyddad av andra. Andra som blir arga åt mig. Andra som får känslor som jag själv inte får fram. Nu när jag skriver om detta så gråter jag igen.
Det handlar inte riktigt om det som hände idag utan "så outhärdligt ensam jag har varit". Inte för att jag har haft avsaknad av människor som brytt sig runt mig, utan för att jag inte tillåtit någon få veta, inte tillåtit någon att bry sig.
Jag har tvingat mig själv till att ensam är stark och om jag inte klarar mig själv så blir jag svagare. Det är där obekvämlighetskänslan kommer ifrån. Det var därför dagens känslor blev mycket svårare än vad de borde varit. Jag hade så svårt att slappna av för jag visste inte hur de andra skulle reagera och jag ville inte hamna i en situation där jag skulle behöva bli räddad. En situation som jag skulle känt ansvarig över fastän det inte var mitt ansvar.
Jag kanske måste lära mig att leva med att jag inte behöver vara ensam längre. Oavsett vad som händer så kommer jag nog har många fler som tycker om mig än ovänner. Det är väl dessa som är viktigast. Även om detta har varit jobbigt för mig så är jag så mycket mer tacksam än vad ord kan beskriva. Att saker som de kanske tycker är självklarheter är inte det för mig. Jag har så lätt att förstå att vänner hjälper varandra, men på något sätt har jag lärt mig själv att vänner inte skall få hjälpa mig. Det som är så mycket värre är att jag är långt ifrån ensam om detta.
Tänk på hur många av er som drar sig från att fråga andra om hjälp, eller till och med tackar nej när någon frivilligt erbjuder sin hjälp. Småsaker såsom skjuts från en plats till en annan eller när en annan vill bjuda när ni är ute och fikar eller äter och du inte vill tillåta det, kanske till och med får dåligt samvete när någon annan bjuder eller hjälper till. Oftast är det värsta som kan hända är att personen säger nej.
Imorgon är en helt ny dag och jag ser fram emot den ännu mer än tidigare.