Kärlekslös
Det tar emot så fruktansvärt mycket när jag tänker på att skriva om kärlek. Då gäller det i första hand min egen chans till framtida sällskap med någon.
Första gången jag var intresserad av någon var i lågstadiet. Jag har minne av att det var en mörkhårig tjej som var längre än mig. Det var första gången mitt intresse inte vågade fram och absolut inte sista. Jag vet att jag inte är ensam om att ha problem med att prata med någon som man är intresserad av, men det känns så. Åren gick och det blev rätt många som jag har varit intresserad av men det aldrig blivit någonting av. Många gånger blev det bara att jag aldrig ens vågade säga hej till personen. Alltid på avstånd, men aldrig hade jag viljan att vara ifrån denna. Det tär på insidan att bara titta på. Att se på när personer som jag tycker om försvinner iväg och hittar andra när jag själv inte vågar säga någonting.
När jag gick i högstadiet så hade jag som vanligt väldigt ostädat i mitt rum och jag minns så väl när min mor hade besök från en av hennes vänninor. Hon sade välmenande att om jag någonsin skulle vilja ha chansen att kunna hitta den rätta tjejen.... eller killen så borde jag se till att ha mer välstädat i mitt rum.
Detta sved så mycket inom mig och har suttit fast i många år efter jag fick höra dessa ord. Svårigheten att kunna släppa dem höll i sig vid varje tanke på att överhuvudtaget våga skaffa flickvän.
Jag mådde så dåligt över tanken att andra kunde tro att jag var bög.
Det handlar inte om mina tankar om homosexuella här. Jag gissar på att jag har väl samma homofobiska tankar som många andra. De är människor som alla andra, med sina egna problem och styrkor. Utan det handlade mer om ytterliggare en sak som jag skämdes över. Känslan av att andra hade förutfattade meningar om mig och pratade om mig bakom min rygg var skrämmande. Det var dock också en ursäkt för mig. Någonting som jag trodde att andra människor kunde tro eftersom jag inte själv tyckte att jag hade en bra ursäkt för att undvika chansen till flickvänner. Någonting som jag kunde fokusera mina tankar på istället för de tankar som egentligen fanns där när jag inte vågade säga något.
Jag var mest rädd av känslorna som kommer när jag vill ta chansen, men inte klarar av det. Inte känslan över att få ett nej. Inte känslan över att personen inte tycker liknande som mig. Utan att mina farhågor över hur hemskt jag ser ut skall besannas. Att de skall berätta för mig hur värdelös jag vet att jag är. Att när jag skall göra ett av de viktigaste och mest personliga besluten i mitt liv så kommer skratten över att jag ens vågar tro att jag har en möjlighet att kunna bli älskad av någon.
Jag mår så bra idag att jag äntligen kan sätta ord på hur jag har kännt mig. Jag har intalat mig själv om omöjligheten över ett ens i närheten av ett lyckligt liv. Övertalat mig själv att alla val jag har gjort är mina egna. Att jag på något sätt intalat mig att jag förtjänade min egen ensamhet. Att eftersom jag avskyr mig själv så mycket och bara ser mina egna svagheter så gör alla andra det också.
Om jag inte tar någon chans finns så finns det ingen chans att jag inte skadas.
Så fel jag hade. Så skadad jag blev över att inte våga ta någon chans.