Första dagen i resten av mitt liv
När jag började må bättre och äntligen började träffa människor så började känslorna komma tillbaka igen. Men rädslan var fortfarande där och de tankar jag hade innan började komma tillbaka.
Jag började att arbetsträna på cafeet på biblioteket i borlänge och det fanns personer som arbetade inom psykiatrin som var med och såg till att allting fungerade som det skulle. En sak som jag var rädd för var att jag skulle fastna för den första bästa flickan som var intresserad av mig. Den tanken hade funnits innan och jag var rädd att hamna i ett dåligt förhållande där det bara blev sämre och jag skulle inte klara mig att dra mig ur.
Men det positiva var i alla fall att jag började tänka på det. Jag blev kompis med en tjej som jag inte var intresserad alls på det viset, men vi pratade mycket och jag tyckte om att samtala med henne. Men oron kom att tänk om hon är intresserad av mig och jag klarar inte av att säga nej. Det gav så mycket mer oro för mig än vad det borde ha gjort. Hon försvann iväg och en annan tjej började arbetsträna där. Hon gav mig komplimanger över mitt utseende och hur jag klädde mig. Komplimanger som jag inte alls var van vid. Och jag började tycka om henne så mycket. Det blev en lycka att gå till arbetsträningen för att kanske kunna träffa henne. Kanske bara se henne.
Det var 2010 och robin hood skulle gå på bio. Jag ville gärna gå och titta på den, men jag ville inte gå själv. Jag ville ha med henne, men jag klarade inte av att fråga. Jag satt och pratade om den för att jag hoppades att hon skulle vara intresserad av att följa med. Att hon skulle säga någonting.
Jag blev så glad när hon frågade om det gick bra om vi gick tillsammans. Hon frågade om vi kunde äta tillsammans hos henne innan, och det gick jag med på utan att tveka. Hur känslorna var under detta tillfälle kommer jag inte ihåg. Jag tror de var så starka att jag förtryckte dem, det har hänt förut. Det gick så fort. Har för mig att filmen visades samma dag och när hon bjöd mig på mat så hade hon tillagat den i en hjärtformad ungsskål.
Sedan gick vi iväg och tittade på filmen och jag följde med henne hem. Vi satt ett tag och pratade och jag kände mig tvungen att berätta att jat tyckte om henne så fruktansvärt mycket och hon sade att hon tyckte samma sak.
När jag kom hem så sjönk allting in. För första gången i mitt liv så grät jag av glädje. Den kändes som om den tyngsta stenen inom mig försvann. Jag grät okontrollerbart och kände sådan lättnad inom mig som om jag varit blind och plöstsligt kunna se. Jag grät långt in på natten.
Det gjorde ingenting då om det skulle hålla eller inte. Om en enda person i hela världen kan vilja vara tillsammans med mig, så om vi bryter upp finns risken att det finns någon fler.
Innan denna gång så hade jag aldrig ens kysst någon. I tron att det var självklart att jag skulle vara ensam. Aldrig få chansen att känna närhet. Aldrig att få chansen att känna sig älskad.
Men nu var den här. Hoppet för framtiden. Hoppet som var större än någonsin. Oavsett vad som skulle hända så skulle jag alltid vara tacksam för den känslan jag hade den kvällen. Den här dagen, är den dagen som jag är mest tacksam över av alla dagar jag än så länge har levt.