Att inte klara av kärlek
Innan jag började må bättre för cirka fyra år sedan så var jag lite smått intresserad av en tjej när jag gick på komvux. Det var senast cirka 1999.
Efter detta började min riktiga isolering från mänsklig närvaro. Högskolan började och jag var in klass med 120 elever. Vid den tiden så tänkte jag inte överhuvudtaget på sällskap längre, oh jag märkte det inte ens. Cirka åtta år efter att jag börjat högskolan och sex år efter när jag äntligen sökte hjälp så följde jag med min systerson till Falun sjukhus. Det var ingenting allvarligt och min syster klarade inte av att ta honom dit vid den tiden. Jag hade suttit och väntat hela dagen och inte ätit någonting. Det var på sommaren så det var fortfarand ljust ute och vi fick ta sjuktaxi hem.
Mannen som körde taxin var pratglad och tittade mycket på tjejer och sade att de var snygga och undrade om jag såg dem. Jag orkade inte lyssna och svarade så lite som möjligt och ville bara hem och bort från honom.
Jag vet inte exakt när, men ett tag efter så reagerade jag på vad han pratat om. Jag hade helt slutat att ens titta. Jag hade helt slutat att hoppas. Tanken hade helt försvunnit och det gjorde ingenting. Jag var inte ledsen eller osäker. Det var helt naturligt för mig att vara ensam. Det var ju det jag ville.
Jag har svårt själv att greppa tanken. Mer än tio år utan en tanke på att jag skulle kunna få en framtid med någon. De enda gånger som det kom någonting var när en annan av mina systrar hotade med att hjälpa mig att få en flickvän. En tanke som varje gång det togs upp fyllde mig med fruktan. Alltid blev jag tacksam över att hennes hot aldrig blev någon verklig händelse. Jag tror inte att hon såg det som hot utan bara ville hjälpa mig, men det fyllde mig av sådan ångest att det enda skydd jag kunde frammana var att inte alls tänka på det. Inte ens acceptera över att det fanns en möjlighet till kärlek.
Eftersom jag aldrig haft en i närheten av ett förhållande så var det ingenting jag kunde sakna. Men oavsett hur mycket jag ignorerade det så saknades det någonting viktigt. Någonting som jag hade glömt bort hur trevligt det kan vara fastän det fyller mig med sådan fasa.
Undrar vad det värsta är. Över att jag har det så svårt att uppfylla drömmen om detta eller att drömmen försvann helt under så många år. Jag tror att nog att det är bättre att drömma än att förlora hoppet. Drömmen kan förändras med tiden och ge en viss lycka och en kanske en massa olycka, men har man inget hopp så missar men den lilla värdefulla lyckan som är värd mer än all olycka i världen.