Inga ord
Jag har saker på hjärtat som jag vill säga, men jag hittar inte orden ikväll. Visserligen har det börjat så innan och helt plötsligt så kommer orden till mig.
Jag går fram och tillbaka till vad jag vill säga och inte säga. Det känns som om idag är det något som jag annars skulle kunna skriva hur mycket som helst om.
Ingenting
En massa text som egentligen inte betyder någonting. En massa text utan någon början och utan något slut. En text som det känns är under min värdighet. Jag vill så gärna att allt jag skriver skall betyda någonting, så även här är rädslan och styr mig.
Det finns nog många som känner igen sig. Många tillfällen där man vill säga någonting men för en eller annan orsak så blir det bara svammel. Jag har så många saker på gång just nu att det blir svårt att fastna på ett ämne ikväll och tankarna sprids ut åt alla håll och kanter.
Imorgon är det ett möte på centrumföreningen där jag skall föreläsa för en massa företagare och fråga om någon av dem skulle vilja vara mentor till vårt företag. Jag har ett stort hinder inom mig för att fråga någon om något som jag själv har lite svårt att specificera. Jag vet inte vad mentorn skulle kunna göra för oss, vilket därför är en orsak till varför vi skulle fråga.
Från och med nästa vecka så har vi längre öppetider och jag kommer att få ta en lunch och gå iväg från arbetstid. Jag som har så svårt att lämna de andra som är där. I vanliga fall har det varit att vi ätit och haft koll på kassan samtidigt.
Nästa vecka på tisdag så är det styrelsemöte och i egenskap av ordförande så skall jag försöka ha koll på så mycket som möjligt och vara redo.
Nästa vecka på onsdag har vi en studiedag som jag också är orolig för hur det kommer att fungera praktiskt. Även om jag inte tror att det blir något problem så är oron där.
På fredag skall jag till Avesta och förläsa tillsammans med Coompanion på något som har anordnats i samband med kyrkan. Det handlar om sociala företag och jag skall berätta om min resa. Det kunde vara upp till tusen personer där och de hade ingen aning om hur många som skulle komma till vår föreläsning.
Vi har fått flera beställningar till cafet som är stora för oss. Flera organisationer som vill ha en plats att ha möte och kunna få fika.
Samtidigt som jag vill så gärna kunna ha tid att vara på högskolan på erfarenhetspanelen där, men har inte tiden till det längre. Även om jag vet att jag gör rätt val så är oron där över att jag missar något.
Sedan kommer tankarna på boken och jag hoppas verkligen det blir bra. Desto längre tid allt där tar och desto närmare slutdatum jag kommer desto mer känns det. Dessutom att jag behöver en del pengar att lägga ut för så många böcker jag vill ha.
Tankar om min väns bröllop är också där. Köpa kläder och göra mig redo. Väldigt länge sedan jag var på en så här viktig tillställning och ännu längre sedan jag verkligen ville gå.
Så får vi förstås inte glömma bort skrivandet. Det jag absolut inte vill missa men är baserat på hur mycket jag kan komma på under det tillfället jag börjar skriva.
Jag försöker också tänka på att försöka ta vara på saker lite mer än vanligt hemma, eftersom boendestöd sade senast att jag måste börja ta mer kontroll över saker och ting hemma. Jag mår så mycket bättre och de kommer inte behövas vara där jämt. Svårigheten där är att jag nog alltid sett dem som en säkerhet. Att även om allt skulle gå illa så finns de kvar för mig där. Men ändå har jag vetat att det kanske är så att jag snart inte behöver dem längre. Att jag behöver anpassa mig och få egna rutiner hemma också.
Sen funderar jag förstås på valet och exakt hur jag skulle rösta, men ännu mera om jag skulle skriva här vad jag tycker och tänker om vissa sådana ämnen. Att våga ta ställning i en värld med mycket motsättningar.
Under allt finns det som jag tidigare skrivit och påverkar mig.
Till sist är det som är svårast för mig att medge....
Jag börjar tycka om någon, men vet inte exakt hur det kommer att bli eller om jag tycker om henne tillräckligt för att det skall räcka för mig. Jag har svårt för de frågor som skulle komma runt detta och jag är väl mest rädd för att nu när jag säger något så kommer det inte att bli något.
Det blev något i alla fall. Frågan är väl kanske hur jag mår i allt detta?
Stressad, oroad och osäker men glad. Och om jag tar en sak i taget, en dag i taget så går det nog bra. Jag har kommit så långt och jag tänker fortsätta. Stress behöver delas upp i mindre bitar och även om det skulle vara så många saker på en dag så jag inte hann med så kan jag välja och lämna valet bakom mig.