Första gången
Jag trodde aldrig det skulle bli en första gång för mig. Jag kunde aldrig förstå att någonting sådant ens innebar för mig. Jag trodde jag redan varit med om det många gånger tidigare.
Jag satt i en bil på väg mot västmanland för att komma hem till en av mina systrar. Jag kommer inte ihåg vilka som var med mig eller exakt var vi var på väg. Men jag kommer ihåg vad som hände så tydligt. Jag kommer ihåg första gången jag verkligen kände den känsla som blivit en sådan stor del av min vardag idag.
Jag kände mig lycklig.
Jag hade fått bra samtaskontakt med psykiatrin och vi hade börjat komma en bit på vägen. Jag hade en praktik som gjorde att jag sakta började känna mig mer tillfreds att vara ute bland människor. Det var säkert runt 2004-2005.
Jag minns att jag fick känslan över att vara nöjd med allting. Ingenting runt mig spelad någon roll i detta ögonblick. Jag bara njöt av att vara.
Visst har jag haft glada dagar innan detta. Visst har jag goda minnen där jag haft roligt och känt mig glad över vad jag hållit på med. Men inte som detta. Jag var inte glad, utan jag var bara nöjd över att vara.
Vid denna tidpunkt så mådde jag fortfarande bra mycket sämre än vad jag gör idag.
Känslan försvann när jag tappades bort av psykiatrin, men återfann sig igen när jag började med att träffa boendestöd. Men aldrig lika tydligt och i långsammare takt. Efter något år med boendestöd och arbetsträning så märkte jag helt plötslig att jag var glad hela tiden.
Men jag har inte glömt bort första gången. Jag vet inte om det finns några andra som har varit med om samma sak.