midnatt
Nu när jag börjar har klockan precis passerat midnatt. Förut innan medicinen så brukade tankarna och ideerna flöda innan jag försökte sova. Det var varenda natt, desto mer jag var tvungen att komma upp nästa morgon desto mer kom tankarna. Jag tänkte inte eller ville inte tänka på det då att det var nog en stor del av problemet. Det blev svårare och svårare att komma upp i tid på morgnarna.
Allting var så mycket bättre i tankarna. Det var fantasier som kom fram om hur det borde vara. Saker jag sett på film som jag blev inspirerad av. Spel som jag höll på med, var det massvis av planer på. Men oftast försvann alla planer iväg ur minnet när morgonen kom. Men det gjorde allting så mycket svårare att få en ordenlig dygnsrytm. Andra året i gymnasiet så blev det tyvärr streck i nästan alla ämnen på grund av frånvaro av att jag vaknade inte av väckarklocka på morgonen och kunde inte somna på kvällen.
När jag började med medicin, så var jag arbetslös och hade varit det ett tag. Det viktigaste jag märkte var att det blev lättare att somna. Jag saknade dock de tankar och ideer jag fick på nätterna. De var inte alls lika aktiva som förut. Jag hade ofta funderat om jag skulle sluta med medicin så kommer tankarna tillbaka.
Talespråket att man skall vara försiktig vad man önskar sig är relevant i detta ämne. Nu när jag mådde så mycket bättre och jag har en liten dos och bara en medicin så jag hade missat i tre dagar, vilket inte gör så stor skillnad, så tänkte jag att nu skall jag testa. Efter totalt tio dagar så märkte jag hur fruktansvärt stor skillnaden är. Jag hade inte fler ideer när jag var utan medicin, utan istället hade jag inte det locket som gör så att man kan somna normalt. Ideerna var dessutom bara symtom på det verkliga problemet. Skräcken jag hade inom mig kom ut i full skala. Hela min kropp skrek att det var något hemskt som skulle hända. Att när som helst skulle jag bli torterad eller mördad. Men mina tankar var klarare än någonsin förut så visste jag att det här var helt fel. Det fanns ingenting att oroa sig för. Jag kunde inte sova, missade en dag av jobbet av att hela min kropp var på helspänn i förväntan till nästa arbetsdag. Inte förrän jag bestämt mig att stanna hemma så kunde jag vila och somna. Det var dags att börja med medicinen igen och jag är helt förundrad över att jag överhuvudtaget överlevt med den känslan i hela mitt liv. den har varit normal för mig men nu har jag fått ett helt annorlunda perspektiv. Det är inte bara det att jag har lättare att somna nu, min kropp är inte längre på helspänn på samma sätt. Jag brukade också tänka på att jag blev mindre uppmärksam med medicinen, men jag vet nu att det är för att jag inte konstant letar efter faror längre.
Det sägs att läkare alltid försöker skriva ut medicin i stället för att hjälpa och jag tror att det är nog i många fall rätt. Det är dock oftast förhoppningsvis en bra början. För min egen del känner jag nu att medicinen är grundläggande för att överhuvudtaget kunna fortsätta normalt. Men utan annan hjälp så hade normalt bara varit överlevnad och ingenting av livets andra underbara saker som man kan upptäcka om man orkar.
Som sista ord så kan jag väl sätta dit att hoppas att jag klarar av att somna nu. Tankarna och stressen kommer upp innan jag skall skriva och efter jag har skrivit. Så min dygnsrytm blir lite sämre än vanligt men fortfarande inte ens i närheten som förut.